Att heja på Hammarby är som att sitta på ett tåg som far fram i besinningslös hastighet
Ture Wester: ”Att heja på Hammarby är som att sitta på ett tåg som far fram i besinningslös hastighet”
2024-07-15
Jag har nästan bara bra minnen av Göteborg hemma. Idag är det utsålt och upplagt för ett nytt drömmigt Göteborg-hemma-minne. Men i den 23:e minuten påminns jag om vad det innebär att vara hammarbyare.
Klockan är 18:00 när jag och pappa trängs i hissen medan vi rättar till våra grönvitrandiga halsdukar. Vi har båda enligt rådande klädkod tagit på oss gröna tröjor och jag ser framför mig hur hela Nya Söderstadion kommer bada i grönska. Jag känner en vibration från min telefon i byxfickan och tar genast upp den. Det är startelvan. Jag rabblar den för pappa och vi kommer som alltid fram till att det visserligen är väntat men ändå obegripligt att Viktor Djukanovic är bänkad. Kul blir det hur som helst att få se nyförvärvet Victor Eriksson in action för första gången på hemmaplan. Vi går över lilla Skanstullsbron och jag tittar ned på vattnet där Östersjön möter Mälaren, där sött möter salt. Den skarpa urindoften vid trapporna upp mot Gullmarsplan får mig att minnas alla de gånger jag gått den här vägen. Jag känner den som min egen byxficka, vet var varje gruskorn ligger och var varje doft börjar och slutar.
Ett tiotal av alla de gånger jag gått där har det varit för att se Hammarby möta just IFK Göteborg. Mina minnen av matcher mot Göteborg är för det mesta positiva. Först drömmer jag mig tillbaka till målfesten 2019. 6-2 och jag ser framför mig hur Darijan Bojanic piskar upp bollen i nättaket från 25 meter. Aldrig hade Gröna Vita Oslagbara känts så aktuell. Sedan minns jag 2022 när vi slog dem med 3-0. Det var höjden av Cifuenteshysteri. Jag minns 2018 när Kennedy vrider upp en frispark och fångar en inkastad öl.
”Då var styrkeförhållandet det diametralt motsatta. IFK Göteborg var i guldstrid och vi var i bottenstrid.”
Det enda mötet jag inte minns med glädje är 2015. Jag hade precis fyllt tio år och skulle få gå på min första högriskmatch. Vi satt nära planen på den östra läktaren mellan spelargången och göteborgsklacken. Hammarby spelade bra och matchen såg ut att sluta 0-0 vilket på den tiden var ett riktigt bra resultat. Då var styrkeförhållandet det diametralt motsatta. IFK Göteborg var i guldstrid och vi var i bottenstrid. Men så i slutminuterna fick Göteborg en frispark precis nedanför oss. En listig passning ned mot kortlinjen som Lasse Vibe fångade upp och slog snett inåt bakåt. 0-1. Besvikelsen var total. Men jag slår bort minnesbilden och tänker för mig själv att vi lär slippa en repris idag.
När jag kommer in på arenan konstaterar jag att klädkoden är något av ett haveri. Överallt syns vita tröjor som parasiter på en stor grön växt. Jaja, det är väl inte hela världen. Minuterna innan avspark drar en hänförande konfettistorm fram över hela arenan. När Joakim Östling klockan 19:00 blåser i pipan är jag fortfarande övertygad om att ett nytt sådant där drömmigt Göteborg-hemma-minne kommer att adderas till samlingen ikväll. När Bazoumana Touré petar och springer precis nedanför mig jublar jag. Men i 23:e minuten påminns jag om vad det innebär att vara Hammarbyare. Att heja på Hammarby är som att sitta på ett tåg som far fram i besinningslös hastighet. Ett tåg som fullkomligt vibrerar av resenärernas passion. Men efter endast 23 minuters färd är det signalfel och tåget saktar in. Den där vilda passionen hos passagerarna vänds till frustration och på mitt säte sitter jag alltjämt och hoppas för mitt liv att tåget inte ska spåra ur. Men det gör det.
Bra skrivet👏👏👏
SvaraRadera